Att leva, att vara barn
En granne där de bodde förr sa en gång: "det viktigaste är att man inte förstör barnens livsglädje." Så sant som det är sagt... Det är kanske det barnuppfostran handlar om, vad vet pappa egentligen? Så nyligen hittade han en bok som han läste några år innan han blev pappa: "Myternas makt", en lång intervju med Joseph Campbell som ängade hela sitt liv åt att studera myter och deras syften. När han fick frågan om livets mening svarade han så här:
"Människor säger att vi alla söker livets mening. Jag tror egentligen inte vad det är vi söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande."
Det är vackert och som pappa ser det också en bra bild av hur barnen faktiskt lever. I samklang med livet utan att fråga sig vad det är för mening och istället hänföras av nuet och det storslagna i att man faktiskt finns. Att bli förundrad över att det finns en måne, att himlen är oändlig...
Underbart egentligen.
Trovärdigheten
Det var så här. Det kom mejl och påståenden som handlade om att den här pappan inte var trovärdig. Självklart är det vars och ens självklara rätt att tycka det. Det kan till och med sätta fart på tankarna hos pappa, är han helt tråkigt korrekt? frågar han sig. Eller har han sjunkit ner i präktighetsträsket? Det är faktist bra att få lite sådan kritik ibland, så väljer pappa att ta sådana påhopp. Men sedan är det ju själva syftet med pappas bloggverksamhet: att få ut och testa tankar och ge ögonblicksbilder från livet med barn. Pappa tänker på sitt sätt och kanske kunde det finnas någon annan, och det gör det ju med all tydlighet, som har utbyte på något sätt. Antingen genom igenkänning, eller kanske ibland en ny insikt eller helt enkelt bara ett annat sätt att se på saker och ting. Som pappa får när han läser bloggar som (och han kan tyvärr inte länka i texten ännu) Saring i mammaland, Livet runt fyrtio, Farsan Baloo med flera... Så pappa tänker så här: om det är någon som tycker att det inte är trovärdigt är det inte hela världen, det viktigaste är ju vad man själv känner när man sätter det hela på pränt. Och den som vill kan väl ta det som skryt, själv lutar jag mig mer mot min självkänsla när jag säger att jag skriver det som jag själv tror är sant - trovärdigt eller inte.
Tillbaka hos bloggfolket
Jo, pappa gjorde som så; strök och gick vidare. Så här i efterhand tyckte han inte att det var särskilt bra gjort, lite så där obetänksam som han ibland kan vara med sitt eget... Men det var för ett gott syfte. Han skriver på en bok. Och ville ha tid för det. Och bloggandet är klart beroende framkallande. Så därför ska han nu göra så här att han skriver lite längre men kanske inte lika ofta. Eller så ska han göra som så att han helt enkelt inte ger några löften alls. Eller så kanske han publicerar utdrag ur det han håller på att skriva i boken, för det är nämligen samma tema som boken har. Nej, han vet inte det blir som det blir. Fantastikst i alla fall att någon saknar det man skriver!!!
Pappa funderar är tillbaka, lite smygande så där
Han tänker börja blogga igen.
