Pappa funderar

Pappa testar en text i jagform: vad barnen kan lära en förälder

Det är rätt märkligt att tänka tillbaka på den tiden då jag ännu inte hade blivit pappa och hur jag då funderade kring livet med barn. Bestämde man bara över barnen så skulle de göra som jag ville, det var jag säker på. Jag förstod inte att barn hade en egen vilja och ett eget sätt att se på saker och ting. Jo, det var lätt att vara förälder utan barn. Med tre barn i bagaget har jag insett att det sannerligen inte är lätt att vara förälder. Jag har fått lära om och inse det viktigaste av allt; det går inte att vara ledsagare åt sina barn utan ta lärdom av barnen själva.

Utan barn var min inställning glasklar: en förälder måste sätta tydliga gränser, vara konsekvent och visa vem som bestämmer. Allt sådant som jag har fått anledning att ompröva som pappa. För i det dagliga livet, ofta flera gånger om dagen, ställs jag inför situationer där verkligheten ställs mot teorin på ett handgripligt sätt: barnen gör inte så som jag vill att de ska göra. De kanske inte plockar undan efter sig när jag vill att det ska göras, de hittar på annat när de måste klä på sig på morgonen, de vill kanske hellre leka än komma till matbordet och de vill inte gå och lägga sig för att de bara ska bygga klart något. Då hjälper det knappast att jag ”bara bestämmer”. I varje fall inte om jag vill bygga min relation till barnen på gemenskap och sund auktoritet istället för på konflikter och auktoritärt bestämmande. Min första lärdom blev att barnen inte gör som man vill om de inte har ett tillräckligt bra skäl och känner att jag som förälder menar vad jag säger. Senare upptäckte jag också samma tanke hos Jesper Juul som kanske menar ungefär det när han talar om att föräldrar måste vara autentiska. Det är lätt att hålla med om, om jag vill få barnen att följa mig måste det jag gör vara förankrat hos mig själv.
Det är förstås inte konstigt att många av föräldraskapets sidor är okända för en när man ännu inte är förälder. Till exempel att man som förälder ofta känner sig rådvill och vilsen. Barnen börjar ju sin frigörelse rätt tidigt, de har ofta goda idéer om hur saker och ting ska göras och är mer kapabla än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det gäller att lyssna in barnen på djupet och inse att de är personer med egen vilja. Men framför allt gäller det att jag är vuxen uppgiften att följa mina barn väl. För är det trots allt inte det viktigaste av allt att jag är en kompanjon och ledsagare till mina barn?

Till en början frågade jag mig också hur jag blir en bra pappa. Nu har jag kommit fram till att frågan är felställd. Istället borde jag fråga mig hur jag är som pappa. För trots alla metoder, all pedagogik och alla goda idéer som man kan inspireras av måste jag ändå förlita mig på min egen intuition och vara så klar jag kan över min egen vilja när jag står där mitt i vardagen med mina barn. Varje situation är en ny situation och jag måste tackla den där och då. Så hur säker jag än kan ha varit på betydelsen av att vara konsekvent innan jag blev förälder, så vet jag nu att det inte är något jag förmår jämt. Men det är också något jag inte vill, för om jag skulle vara så konsekvent som jag förut trodde att jag måste vara med barn, skulle jag få leva ett liv där konflikterna tog överhanden. Dessutom har barnen lärt mig att de tål ett visst mått av inkonsekvens eftersom de, kloka som de är, förstår att vissa saker inte kan se exakt likadana ut från dag till dag. Kanske är det då bättre att skapa en känsla av generositet, att tillvaron kan förändras, att även vi föräldrar är människor som gör rätt ibland, fel ibland. Kanske är det viktigaste att barnen känner att de blir lyssnade på och att de ibland kan få rätt, även om jag förstås måste bestämma över barnen ibland. Men oftare är det bättre att hitta en bra kompromiss som gör att alla känner sig nöjda med beslutet.

Men som sagt var, i början av mitt föräldraskap stod jag ofta rådlös då jag inte hade redskapen. Kanske är det en vanlig känsla för många pappor. Barnen har dock en otrolig förmåga att lära sina föräldrar, bara föräldrarna lyssnar.
Ett sådant exempel var den gången då jag absolut skulle borsta tänderna på min ena pojke för att sedan få honom i sin säng. ”Jag har inte tid just nu, pappa!” svarade han. Och vad kan han ha menat med det? Jag tolkade det naturligtvis som att han inte ville lyda mig, vilket naturligtvis var helt fel. När jag tänkte närmare på saken förstod jag att han bara ville tala om att han måste få avsluta vad han höll på med. Han var klokare än jag och ledde mig till upptäckten att barn måste få tid på sig. Det hade kanske andra fattat, men inte jag. Pojken lärde mig att han behöver smälta det jag ber honom om innan han kan komma med ett oreserverat ja. För nog skulle väl också jag tycka att det var otrevligt, respektlöst och dumt om någon satte upp en tandborste framför ansiktet och ville avbryta mig när jag skrev det här? Att fostra barn handlar om respekt och konsten att lyssna, i alla fall om man frågar den här pappan.

posted by Pappa funderar @ 12:20 PM