Rädslor
Vad funderar pappa på? Treåringen har somnat på stubben i sin underslaf. Femåringen ligger där upp och är rädd. "Pappa, jag vågar inte ligga här." Pappa ger pojken handen. "Jag stannar här hos dig." Men grabben ser saker, tycker sig höra ljud överallt. Pappa pratar lugnt, allt är som vanligt, säger han, här finns bara leksakerna, akvariet, brorsan och mamma och pappa i rummet bredvid. Men det märks att det är en utvecklingsfas på gång. Pojken behöver mer trygghet, mer tillit, mer förtroende från föräldrarna, mer tid att få vara mycket liten och framför allt möjligheter att besegra alla sina rädslor. 'För pappa tänker så här: om man alltid går pojken till mötes i hans rädsla, det vill säga tar in honom till mammas och pappas säng så fort han vill det så kanske man, trots att det självklart görs av välvilja, gör honom en björntjänst eftersom man då bekräftar att det faktiskt är farligt att ligga kvar. Eller? Nej, ibland är man rådvill som förälder, tänker pappa.
Pappa säger i alla fall att de kan försöka ligga kvar en stund till. Och pojken håller i pappas hand och de är där i halvmörkret och pojken till och med suger lite på pappas fingrar. Men han ligger där länge och och tyst. Pappa kan riktigt känna hur grabben besvärjer sina rädslor innan han plötsligt säger: "Pappa, jag kan lära mig läsa om jag vill." Då vet pappa att en liten kille på nästan sex år och just denna kväll har besegrat några demoner. Snart somnar han tungt och greppet om pappas hand lossar.
posted by Pappa funderar @ 11:30 AM
3 Comments:
Stort pappa!
Det är väl just det mammor och pappor ska vara, en hand att hålla i för att bekämpa världen.
Bra jobbat!
Tack. Det är just det där som är en av utmaningarna med föräldraskapet: att vara närvarande men låta barnen ta viktiga strider själva. Att få dem att våga utan att vara tvingade, att tänka ett extra varv på hur man faktiskt gör med sina barn. Så att de hela tiden växer som människor.
Jag instämmer i "bra jobbat". Jag tror du tänker som jag ungefär... man kan inte undanröja alla faror jämt, men man kan försöka ge barnen styrka att hantera dem. Först tillsammans med en själv, och så småningom på egen hand. Jag tror att det är den största tjänst man kan göra sina barn :-)
Post a Comment
<< Home